"Vi har tappat bort meningen med våra liv..."

Citatet ovan kommer från Robin Sharmas bok "Vem gråter vid din grav" och när man läser hela citatet (som jag strax ska ge dig) får man sig en tankeställare. Åtminstone fick jag det, och jag hoppas för mänsklighetens skull att fler gör det, får sig en tankeställare.

"Vi kan utan vidare låta en människa resa till månen, men vi har svårt för att gå tvärs över gatan för att hälsa på vår nya granne. Vi kan skjuta en missil tvärs över hela världen med hårfin precision, men vi klarar knappt att hålla ett löfte våra barn om att gå till biblioteket. Vi har e-post, fax och mobiltelefoner så att vi ständigt kan hålla kontakten, och ändå lever vi i en tid när gemenskapen människor emellan aldrig har varit sämre. Vi har tappat bort vår mänsklighet. Vi har tappat bort meningen med våra liv. Vi har förlorat det viktigaste ur sikte."

Nu har jag inte läst hela boken än, något jag definitivt ska göra, men min tolkning av bokens titel i kombination med texten ovan och det jag ännu hunnit läsa är att han vill ge oss en tankeställare. Få oss att kritiskt granska våra liv och vårat sätt att leva. För helt ärligt, hur många av dina Facebook-vänner kommer att gråta när du dör?

"Vi har förlorat det viktigaste ur sikte". Jag tolkar det som att författaren syftar på vår medmänsklighet. Hur kommer det sig egentligen? För inte kan vi skylla allt på mobiltelefonerna och sociala medier, eller?

Hur ofta ler du mot främlingar du möter på gatan? När vi frågar hur någon mår, vill vi egentligen höra det ärliga svaret eller att de ska svara "jodå, det är okej"? Och när de öppnar sig och berättar hur de egentligen mår, skruvar vi besvärat på oss eller lyssnar vi intresserat i syfte att se om vi kan hjälpa?

När slutade vi att bry oss om varandra? Och då menar jag inte nära och kära utan andra människor som vi inte eller knappt känner. Varför sträcker vi inte ut en hjälpande hand till vem som helst? När blev vi så rädda för att vara mänskliga? Visa medkänsla?

Varför stör vi oss på människor från andra länder för att de tigger pengar, samtidigt som det är helt okej att starta en insamling på Facebook för en vän som det gått åt helvete för? Varför gör vi så stor skillnad på folk och folk? Jag menar, vi är ju alla människor. Medmänniskor. Och jorden är en enda stor båt som vi alla sitter i.

Jag kastar inte skit på dig i och med den här texten. Känner själv att jag behöver ta mig i kragen och granska mina val och beteenden. Och jag erkänner att det finns förbättringspotential som det så fint heter. Daniel Mendoza pratar mycket om att leva mer ur kärlek och jag tror banne mig att han har rätt, det skulle förändra världen till det bättre. Tänk om hela meningen med livet är att leva och agera utifrån kärlek?

Känn dig fri att kommentera, och som vanligt är det fritt att dela vidare det jag skriver :)

Puss och kram, Lissla.