Var tog all ångest vägen?

Idag, alldeles nyss faktiskt, svepte en ny känsla genom mig. Jag kände att jag mådde bra, till och med bättre än någonsin.

Nu pratar jag inte om mina besvär med postcovid även om de är "under kontroll" så att säga. Nej, jag pratar om psyket, min mentala hälsa.

Så länge jag kan minnas har jag haft någon form av ångest. Ångest för att inte vara bra nog, oro för att den nya läraren skulle peka ut mig inför hela klassen med frasen "Lissla, det var ett ovanligt namn. Det har jag aldrig hört förut."

"Nej och just den frasen har jag aldrig hört förut" tänkte jag och himlade med ögonen, självklart bara inombords. Jag var livrädd för att sticka ut samtidigt som hela mitt väsen skrek om att få slippa ut ur den trånga buren och inte göra något annat än sticka ut. Men jag vågade inte, jag var rädd för att inte passa in och när man inte passar in pratar folk om en och det vore katastrof. Och så skapades det lite mer ångest.

Ångest, oro och rädsla var nog de tre orden som styrde mig ända upp till... Ja fortfarande faktiskt, även om det inte är lika markant som då. Tonåren var ett rent helvete. När folk säger att de skulle vilja återuppleva sin tonårstid får jag nästan kväljningar. Tänker lite som Asterix och Obelix, att de inte är kloka.

Jag minns att jag var livrädd för att göra bort mig inför andra och på grund av det vågade jag inte heller prova något nytt inför andra. Tänk om de skulle skratta åt mig? Katastrof! Jag minns även att jag utvecklade en del destruktiva mönster som inte gjorde någon glad, allra minst mig. Den rebelliska tonåringen som gjorde uppror hemma samtidigt som jag hade ångest över att såra mina föräldrar. Japp, det var jag det. Ja just det, lägg till dåligt samvete till listan över orden som styrt mig genom livet.

Den perfekta cocktailen för att få en bra start på vuxenlivet. NOT!

Men nu ska jag inte dra hela min livshistoria utan hoppa direkt till nutiden, tiden då jag mår bättre än någonsin. Visst är det fantastiskt? Jag har knappt landat i det själv, men kände att jag behövde skriva ur mig det. Att skriva fungerar som typ terapi för mig. Orden kommer mycket lättare i text än i tal.

För två veckor sedan separerade jag och flyttade själv till nytt boende i Guldsmedshyttan, Lindesbergs kommun. Det är första gången på EVIGHETER som jag bor själv, om man inte räknar de månaderna jag bodde tillfälligt i en bekants attefallshus i höstas/vintras vill säga. Och jag trivs SÅÅ bra! Riktigt njuter över ensamheten och tystnaden, jag spelar nästan inte ens musik.

Och som jag rår om mig själv. Jag som inte trodde att jag skulle klara av att bo själv (vilket jag nog inte var ensam om att tro) mår bättre än någonsin just på grund av ensamheten. Jag saknar inget och ingen, chattar knappt med folk och pratar inte i telefon varje dag. Det är jag och hundarna. Vi äter, sover, leker och går ut när vi vill. Säger hej till grannarna och pratar med tanten på loppisen då och då. That´s it.

Jag känner ett inre lugn som jag aldrig känt tidigare. Gissa om det är skönt. Och jag börjar känna mig trygg i mig själv, inte trygg som i att våga bo ensam utan trygg i att vara (bli) mig själv fullt ut.

Socialtjänsten här i Lindesberg har erbjudit mig att gå i terapi kostnadsfritt, något jag kommer att tacka ja till. Förutom att det kommer påverka min mentala hälsa så är jag övertygad om att det även kommer påverka min fysiska hälsa. Eftersom allting hänger ihop, kropp, knopp, själ och hela faderullan så påverkas alla bitar när vi jobbar med en.

Innan jag avslutar detta inlägg vill jag bara skriva en sak till dig mamma, världens bästa mamma. Du ska INTE ha ångest över det som redan hänt. Du gjorde det bästa du kunde med den kunskap och erfarenhet du hade då, precis som du gör nu. Och du är en fantastisk mamma som jag vet att många av mina vänner har hyllat. Detsamma gäller pappa.

Jag älskar dig och farsan till månen och tillbaka, nä faktiskt ännu mer.

Till sist, tack till dig som läst. Ta hand om dig och på återseende.

/ Lissla