Sängen ger mig ångest

Jag älskar att sova. Har alltid älskat känslan av att krypa ner i sängen. Hela min kropp har känts som ett stort leende. Men nu, tack vare min sjukdom, ger anblicken av sängen mig ångest.

Jag vet att när jag lägger mig ner kommer smärtan att öka markant. Benen kommer svida, sticka, bränna och klia oavbrutet. Vänstra foten och vaden kommer att domna bort. Och allt bara för att jag får tryck mot kroppen av sängen, eller egentligen vilket underlag som helst. Det är också därför jag spenderat majoriteten av det senaste halvåret ståendes. Då gör det minst ont.

Ömma fötter och svullna ben tillhör numera min vardag. "Lägg benen i högläge" är rådet jag får. Problemet är att det då blir tryck på hälen av det jag lägger upp dem på vilket inte fungerar.

Tidigt på kvällen kommer tröttheten krypande, den ständiga sömnbristen får mig att längta efter att krypa ner i sängen. Sen står jag där, i sovrummet och glor på sängen och min längtan byts ut mot ångest, frustration och uppgivenhet. Jag vill inget hellre än lägga mig, men ändå inte för jag vill inte behöva möta smärtan det ger.

Att bara ha ett par supermjuka leggings i bambu på mig gör ont. För att ens kunna ligga i sängen behöver jag ha dubbla byxor på mig, ett par extra mjuka leggings och ett par byxor i glatt material som glider mot lakanet när jag rör på mig. Som grädde på moset ett par strumpor. Ibland ett par tofflor på det. Sexig som bara den, jo jo.

Så jag glor på sängen och bryter ihop, tårarna rinner samtidigt som tröttheten nästan får mina ben att vika sig. Behovet av sömn i kombination med rädslan för smärtan som kommer när jag lägger mig ner är en mix som får mina känslor att löpa amok. Jag kraschar. Samlar ihop mig. Och lägger mig. Sedan börjar helvetet.

Nästan omedelbart förändras känslan i mina ben, smärtan ökar. Det river, skaver, bränner och svider. Jag vrider mig som en mask på en metkrok i ett försök att hitta en position där jag åtminstone kan somna, om än bara för en stund. Ibland går det, men oftast slutar det med att jag kapitulerar och går upp. Ståendes är smärtan hanterbar, för det mesta.

Och sen är det samma visa kvällen efter. Lite som den där filmen där det alltid var samma dag igen när huvudkaraktären vaknade (minns inte vad den heter).

Tid har kommit att sakna betydelse för mig. Jag struntar i vad klockan är, när jag känner att jag behöver vila provar jag om det går. Går det så tillåter jag mig att ligga, och i bästa fall sova, så länge det går. Eftersom jag är vaken mycket även på nätterna äter jag när jag är hungrig oavsett klockslag. Telefonen är på ljudlöst nästan 24/7.

Måsten och borden, stress över att hinna göra ditten och datten har förlorat sin makt över mig, vilket i sig är positivt. Numera skriver jag upp vad som behövs göras för att ha en chans att komma ihåg det, sen om jag inte orkar flyttar jag det bara till nästa dag. Ibland tar alla mina bestick slut innan jag diskar dem, och så får det vara när orken är mycket begränsad.

Ett upplyftande samtal, en slow walk i naturen, skriva eller att spela in podd ligger högre än städ, disk och tvätt på prioriteringsordningen. För att det gör mig glad, fyller mig med energi, klarnar upp hjärntröttheten och får mig att må allmänt bättre. Helt rätt prioriterat tycker jag. Släpp prestigen och säg istället hej till dammråttorna. Jag ser dem som bevis på att jag prioriterar mig själv, något jag är mycket stolt över att klara av utan dåligt samvete.

Stort tack för att du läst ända hit, önskar dig en fin dag. Bjuder på några vackra solnedgångar istället för bilder på mig i sängen ;)

Puss och kram, Lissla.