Plötsligt höll jag på att skjuta mig själv i foten.., igen!

På besök i en främmande stad. Då är det mycket man ska hinna med att se och göra. Eller?

"Jag är ju bortrest, då borde jag väl göra nånting idag?"

Tanken far igenom mitt huvud där jag hänger på fönsterbrädan och kikar ut över stan. Jag backar tillbaka in i rummet och betraktar mig själv i spegeln. Måste jag verkligen det? Det är väl samma här som hemma, att göra det som är bäst för mig i stunden, som gäller?

Självklart är det så. Det är bara så lätt att ryckas med i gamla tankar från förr, gamla tankar som kommer ur måsten och borden. Tankar som fick mig att gå emot mig själv egentligen när jag tänker efter. Och fortfarande får om jag låter de styra mina val.

Jag är ju här i Karlstad för att delta på ett vernissage ikväll där jag ställer ut min konst. Det betyder mingel i x antal timmar. Ska jag över huvud taget ha en chans att orka är det inga gamla måsten och borden som gäller, utan ny kunskap.

Att hela tiden lyssna inåt och känna efter, vad behöver jag just nu? Och sen följa den inre guidningen istället för gamla destruktiva tankar och idéer. Förr skulle jag nog ha dåligt samvete för att jag inte tog tillvara på tiden bättre, dvs upptäckte stan och fyllde dagen med sådana aktiviteter som man förväntas göra. För vad ska folk tycka då när de frågar vad jag gjort?

Nu skiter jag i det och tillbringar utan att tveka hela dagen på hotellrummet om det är det som vill sig göras. Finns mycket att göra här med. Filosofera, meditera, slumra, sova, lyssna på stadens brus utanför fönstret, djupandas, lyssna på musik, känna tacksamhet, tvätta håret och en massa mer😊

För att JAG. VÄLJER. MIG. SJÄLV.

Puss & kram, tack för att du läst och ta hand om dig.

/ Lissla