"Nu börjar helvetet" tänkte jag, sen kom tårarna...

Kvällarna är nämligen den värsta tiden på dygnet. Det är ett evigt stök, i och ur sängen, av och på med kläderna. Ut på trappen för att kyla benen. In igen och på med kläderna. Så håller det på i några timmar innan nervsmärtorna lugnat sig tillräckligt för att jag ska kunna somna.

Om jag har tur får jag sova i mer än 60 minuter. Om jag har tur behöver jag bara vara vaken i mindre än 60 minuter innan jag kan lägga mig igen. Och sen håller det på så natten igenom. Vissa nätter sover jag två timmar totalt, vissa fyra. Får jag ihop fem timmar totalt är jag överlycklig på morgonen.

I snart sex månader har detta pågått. Utredning pågår såklart men det tar tid. Och efter sex månader med ett grovt underskott på sömn och ständig smärta börjar vardagen bli tuff att ta sig igenom. Att åka till Ica är en kamp. Att laga mat är en kamp. Jag kommer knappt ihåg att duscha om jag inte skrivit upp det i min planeringskalender.

Allt kretsar numera kring planering och balansgång för att få energin att räcka till för att sköta vardagen. Ändå räcker den aldrig till. Jag får prioritera hårt. Ska jag prata med mamma i telefon eller duscha?

Visst händer det att jag har nätter som är bättre, då kan jag sova 2 - 3 timmar i sträck innan jag vaknar. Men de är lätträknade. När det händer jublar jag. Varje gång jag vaknar, tittar på klockan och inser att jag sovit i mer än en timme jublar jag.

Efter en sådan natt tänker jag direkt “ja men då ska jag passa på att göra det här, det här och det här nu när jag är lite piggare.” Sen besinnar jag mig, påminner mig själv om att det är efter sådana dagar där jag pressat mig själv jag har de värsta nätterna.

Jag är fortfarande hoppfull och tror stenhårt på att jag kommer bli bra. Men samtidigt behöver jag acceptera det nuvarande läget och anpassa mig efter det, och det är svårt när viljan är högre än vad orken räcker till. Jag tror fortfarande att jag ska orka mer än vad jag gör. Sen får jag ta smällen efteråt när jag kört över mig själv.

Det som händer då är att smärtan blir värre, mycket värre, vilket gör kvällar och nätter till ett rent helvete. Dumt, jag vet. Men jag har svårt att acceptera min nuvarande situation till fullo. Jag vill jobba. Jag vill träffa folk. Jag vill gå på stan och uträtta ärenden. Jag vill göra roliga saker. Jag vill ha livet åter!

Undrar om andra människor vars liv hastigt vänds upp och ner har samma problem, att acceptera det nya? Kanske jag behöver landa i acceptans och istället för att sakna mitt gamla liv skapa ett liv utifrån de förutsättningar jag har nu?

Tack för att du tar dig tid att läsa mina ord.

All kärlek till dig,

Lissla.