När hunden blev min läromästare

"Chilla matte, chilla." Precis så skulle nog min äldsta hund låta om hon kunde prata. För är det något hon ständigt påminner mig om så är det att varva ner, ta det lugnare och inte ha så bråttom.

"Men kom nu, nu går vi" hör jag mig själv säga för femtioelfte gången till hundarna som står med nosarna i backen ivrigt sniffande på något spännande. Guri, min äldsta hund, tittar upp på mig med sina kloka ögon för att direkt vända nosen åter i marken. Jag suckar, lutar huvudet bakåt och blickar rakt upp i himlen.

Samtidigt som jag står och glor rakt upp i ingenting börjar jag fundera. Vad har jag egentligen så bråttom till? Jag har ju ingen tid att passa. Jag är ju sjukskriven och kan använda dygnets timmar som jag behagar. Vad skulle jag förlora på att låta hundarna få ta den tid de vill på sig?

När jag ställde den frågan till mig själv blev svaret "ingenting." Jag kom ganska snabbt fram till att det faktiskt var helt tvärtom, det fanns bara fördelar med att låta hundarna bestämma takten. Jag behövde mer tid utomhus och på det viset skulle jag ju få det. Jag behövde lära mig att varva ner och inte hela tiden tänka att jag borde hem och göra någonting, var inte det här ett ypperligt tillfälle?

Så jag tvingade mig själv att strosa ännu mer långsamt på promenaderna, helst nynnandes då det tydligen ska verka avslappnande. När det blev stopp passade jag på att ta några djupa andetag och känna tacksamhet över möjligheten att göra annorlunda, möjligheten att bryta ett av mina dysfunktionella mönster.

Om jag är ett proffs nu, aldrig stressad i onödan och aldrig tjatar på hundarna att de ska komma så vi kan gå vidare? Absolut inte, men tiden mellan "kom så går vi" och att istället bara vara i nuet är mycket kortare. Nu njuter jag på riktigt av att stanna upp och lyssna på vinden som susar i trädkronorna och fåglarnas kvittrande. Jag kan till och med vända huvudet mot skyn och njuta av att låta regndropparna kyssa mitt ansikte.

Sanningen är ju den att det är min oförmåga att bara vara som fått mig sjuk. Att ständigt vara på språng, att alltid känna tvånget av att göra något vettigt av varje liten stund, att aldrig bara slappa (gud förbjude) och i så fall känna ångest över att jag slösar bort tid. Det skapar en konstant inre stress som absolut inte är hälsosam. Det är inte bara det vi stoppar i munnen som skapar ohälsa i kroppen utan även det vi väljer att stoppa i huvudet...

Avslutar detta inlägg med att citera Kathja Rosberg som så fint sa "ibland är det mest vettiga vi kan göra att göra ingenting alls."