Min inre bondmora kikade plötsligt fram

Leva långsammare, låta matlagningen ta tid, låta allting ta tid. Det är en fin tanke, och lätt att säga. Men den där tanken ska även omvandlas till handling för att det ska bli nån skillnad på livet. För att det inte ska gå på repeat så att säga.

Som att på morgonpromenaden ta sig tid att stanna upp för att njuta av den vackra himlen, hur ofta gör du det? Eller bara sätta sig på bryggan och titta på vattnet som rör sig.

Förr gjorde jag det aldrig. På den tiden (förr) gick mitt liv i full fart från morgon till kväll. Jobb, jobb och jobb. Även på min lediga tid tänkte jag på jobbet, funderade över problem som behövde lösas eller hur saker och ting skulle kunna göras bättre. Förutom det var det ju det sedvanliga, handla, laga mat, vara social, tvätta, städa och så vidare.

Ska jag vara helt ärligt så var mitt liv så uppfyllt av jobb så jag inte ens orkade laga mat ordentligt. Ofta blev det bara en tallrik gröt istället för middag och nån färdigrätt köpt på Ica till matlåda. Karins lasagne var en återkommande favorit.

Men så körde jag ju slut på mig själv också. Det började med näsblod, från ingenstans tyckte jag. Det tog sin lilla stund innan jag fattade att det var min kropp som försökte tala om för mig att jag körde över den. Om jag slog av på tempot? Inte tillräckligt. Det dröjde inte länge förrän jag drabbades av min första utmattning. Eller drabbades och drabbades, det var ju jag själv som kört mig in i väggen.

Sedan dess har det varit både utmattning och psykisk ohälsa i form av depression och panikångest. Men det var då det, nu är jag ju så klok så det aldrig kommer att hända igen. Eller? Jag tror inte det, men säker kan jag inte vara. Jag tänkte nämligen samma sak efter första gången, och andra och så vidare.

Skillnaden nu är väl att jag omsatt mina tankar om ett mer långsamt och hållbart liv till verklighet. Det är inte längre bara en tanke inuti mitt huvud. Självklart finns det mer att göra, och det är väl det jag ska jobba på nu när jag flyttat. Här finns nämligen utrymme i köket för bakning och matlagning på en helt annan nivå än i den lilla stugan på 30 kvadrat. Här finns även utrymme till odling så det finns det planer på.

Det jag hittills gjort har ändå gjort stor skillnad. Att ändra mina power walks till slow walks till exempel, och att stanna upp och fota när jag ser något vackert i naturen eller sätta mig på en stubbe och bara andas. Tillåta mig att njuta av promenaden istället för att bara hasta igenom den i jakt på att bränna några kalorier. Bara själva tanken på kalorier och att försöka bränna så många som möjligt på promenaden skapar stress inombords, åtminstone för mig.

Jag vill för sjutton gubbar varken leva i stress eller jaga kalorier! Jag vill njuta av livet och det varje dag. Jag kan nog inte ge några bra tips på hur man kommer dit, hur man lyckas förändra sitt mindset från stress och måsten till ett lite mer luststyrt mindset, ett där man känner in och lyssnar på kroppen. Eller framför allt hjärta och själ, jag tror nämligen att det är där alla svaren finns. Vad vi är ämnade att hålla på med rent yrkesmässigt till exempel.

Jag tror inte ett ögonblick att mitt syfte här på jorden är att bli bondmora, men nu ska jag iallafall försöka mig på att göra eget Bregott av smör, olja och vatten. Varför? För att jag såg någon på Instagram igår som gjorde det och som tipsade om att det var billigare än att köpa Bregott. Jag är inte snål, men jag vill även leva mer på mindre. Och kanske är att göra eget Bregott något som både får ner kostnaderna och stressnivåerna för mig?

Stort tack för att du läst.

Ps. Du vet väl om att du kan lämna en kommentar här nedanför blogginlägget?

Ta hand om dig,

hälsningar "bondmoran"