De flesta vet inte det här om mig...

Men jag är sjuk. Och då menar jag väldigt sjuk. Något jag aldrig trodde skulle drabba just mig.

"Ja hon har postcovid, det vet jag."

"Jag vet att hon fick nervsmärtor efter covid."

"Jag vet att hon är sjukskriven."

Jag vet att ni är en hel del som följer min postcovid-resa och som har koll, åtminstone i grova drag. Ja det stämmer att jag åkte på postcovid i form av nervsmärtor från midjan och neråt i juli förra året (2022). Nervsmärtor och även känselbortfall här och där.

Innan jag fick smärtstillande som fungerade var smärtan så helvetisk så jag kunde varken sitta eller ligga. Efter några vakna dygn somnade jag både stående och sittandes på toaletten, vaknade när jag var på väg att dråsa i golvet. Minns även att jag hade några skov som sänkte mig totalt, jag hade så ont så jag låg på golvet och grät och skrek om vartannat. Ett par besök på akuten blev det men de kunde tyvärr inte hjälpa mig då de inte visste exakt vad det var. Vad skulle de sätta in för hjälp då?

Den här perioden varade i flera månader. Jag minns att det var vinterväder innan det började stabilisera sig och då tack vare att vi äntligen hittat smärtstillande som fungerade. På nätterna när det var som värst gick jag ut barbent och skottade snö. Eller bara stod på trappen och lät kylan lindra smärtan, ibland "smorde" jag benen med snö för att riktigt tappa känseln och slippa smärtan för en kort stund. Förhoppningsvis skulle jag sedan hinna somna om.

Nu är detta ett år sedan, och jag är fortfarande sjuk. De höga doserna av smärtstillande gör vardagen dräglig, men att ha byxor, strumpor eller skor smärtar fortfarande. Ett år med konstant underskott av sömn har också satt sinas spår. Jag blir snabbt hjärntrött, har väldigt svårt att minnas saker eller koncentrera mig.

Här om dagen kom jag på mig själv med att stå och stirra på mammas och pappas kaffebryggare, jag försökte komma på hur man gör när man ska brygga kaffe. Något jag gjort i hela mitt liv visste jag plötsligt inte hur man gjorde. Här landade en obekväm känsla i mig, en känsla jag faktiskt inte kan beskriva. Kände jag mig maktlös? Var det sorg? Rädsla inför framtiden? Jag vet inte, kanske en mix.

Om jag blickar ett år tillbaka så har jag blivit bättre, och sämre. Smärtorna i benen är lite mer hanterbara och för det mesta är dagarna bra (obs, med mina mått mätt). Även nätterna är något bättre. Det händer att jag får sova nästan tre timmar i sträck, men det är sällsynt. Vanligtvis sover jag i ca en timme i stöten med en herrans massa vaken tid emellan.

Här pratar jag alltså ren smärta. Orken har definitivt inte förbättrats med tanke på det senaste årets (brist på) sömn.

Jag vågar inte titta närmare på mitt sömnmönster, är rädd att det skulle påverka mig negativt att se hur illa det är. Eller så skulle det få mig att (äntligen) inse att jag behöver ta ännu bättre hand om mig själv?

Ett besök på vårdcentralen kan däcka mig i flera timmar, ibland hela dagen. Och med däckad menar jag däckad, hade jag t.ex. tänkt duscha den dagen så blir det ingen dusch för att jag är helt slut på både fysisk och mental energi. Och detsamma gäller ett besök på mataffären, ett telefonsamtal, matlagning etc.

Jag har med andra ord blivit så sjuk att jag har svårt att ens få vardagen att fungera och behöver hjälp med det. Som vuxen behöver man ju handla, laga mat, städa och tvätta. Förutom det behöver man planera vad man ska äta för att veta vad man behöver handla. Och tvätten man tvättar behöver tas om hand. Nu har jag sänkt kraven avsevärt, men tids nog behövs det både dammas, dammsugas och moppas golv.

Att köra bil är en mardröm för när jag tvingas sitta ner stänger både kropp och knopp ner för sömn, ibland har jag svårt att ens ta mig fem minuter bort innan jag håller på att somna bakom ratten. Tack och lov för fri samtalstid, och en mamma som är bra på att prata.

En gång när jag skulle åka till Nora för behandling var mina föräldrar tvungna att möta upp mig halvvägs, då orkade jag inte längre. Sedan skjutsade de mig halvvägs hem också. Om jag inte envist framhärdat att jag skulle orka köra resterande sträcka hade de skjutsat mig (och min bil) hela vägen hem. Då bodde jag fortfarande i Söderbärke. Nu har jag flyttat till Guldsmedshyttan för att ha närmare till mina föräldrar då jag kommer att behöva deras hjälp. Hur mycket vet jag inte än.

Så det är många som vet ATT jag är sjuk, men inte HUR sjuk. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här. Visst har man ibland hört talas om liknande situationer och då tänkt något i stil med "det händer inte mig."

"Men du som levt så hälsosamt?"

Ja det är det många som tror, och till viss del har jag det. Men (1) det är under några få år av mitt liv, och (2) bara gällande kost och motion. Min mentala hälsa har haft det värre, den har jag mot bättre vetande inte tagit hand om alls faktiskt. Och det sätter också spår i kroppen som kan utvecklas till sjukdom. Men det tar vi en annan gång.

Tack för att du läst, ta hand om dig.

Kramar, Lissla.