Årets stora händelse är äntligen här!

Alla utställningar jag deltar på räknas som stort för mig eftersom jag är relativt ny i branschen, men att få ställa ut på Grand Galleri i Karlstad redan i år är mer än jag vågat hoppats på.

Hösten 2022 blev jag kontaktad av Maria som då drev ett galleri i karlstad. Hon hade sett mig på Instagram och frågade om jag ville ställa ut hos henne på en samlingsutställning. Jag tackade ja, chockad och förvånad men jäkligt glad och smickrad. Det var min allra första konstutställning!

Extra glad blev jag när Jan Janne Thorstensson dök upp hos Maria för att kika på konst. Jag hade precis tänkt avvika och ta mig tillbaka till mitt hotell men är så här i efterhand superglad att jag var kvar. Janne och jag började prata och han hade mycket fint att säga om min konst. Tillräckligt mycket fint för att jag på riktigt skulle börja tro både på mig själv som konstnär och att jag faktiskt skulle uppnå min dröm, d.v.s leva på min konst.

Han tippade på tre år utan att veta särskilt mycket om mig. Där och då bestämde jag mig för att inte göra honom besviken. Det vill säga inom rimlighetens gränser, jag har ju till exempel min sjukdom att ta hänsyn till. Men jag bestämde mig för att göra mitt bästa och verkligen satsa på att det inte skulle ta mer än tre år.

Det är ett år sedan och nu ska jag alltså tillbaka till Karlstad igen men till ett annat, ett nytt galleri. Om bara tre dagar är det vernissage och då ska jag stå där tillsammans med andra konstnärer vars erfarenhet och namn är större än mitt. Mingla, skapa nya kontakter, utbyta erfarenheter och förhoppningsvis lära mig något av dem.

Besökarsuccé vore ju toppen och då gärna besökare som gillar just min konst (hehe). Skämt åsido, men det vore ju fantastiskt att få något sålt redan på vernissaget. Självklart är jag glad om jag över huvud taget får något sålt, men det kan jag inte skriva för jag ska ju tro på mig själv ;)

Dessutom har en liten fågel vid namn Jan Janne Thorstensson viskat något om att jag ska läsa upp några av mina dikter på vernissaget. DET om något gör mig nervös! Ja jag har faktiskt kommit så långt så jag är inte längre nervös för att visa upp mina målningar, jag är liksom nöjd med det jag åstadkommer på duken.

Men att läsa högt inför publik, dessutom något jag skrivit själv och faktiskt inte visat upp särskilt mycket, det gör mig pirrig. Inte förväntansfullt pirrig utan mer så där ont-i-magen-pirrig du vet.

Fem dikter har jag skrivit med flytande bläck och gåspenna (eller vad det heter nu för tiden) och ramat in, vilket i sig bara var en bedrift. Målet är att få dem sålda, helst få beställningar på fler.

På torsdag rullar jag och mamma, världens bästa mamma, ner till Karlstad för inlämning av tavlor. Sedan vänder hon tillbaka till Nora och jag blir kvar till lördag.

Om jag kommer att var död när jag kommer hem? Troligen, men förhoppningsvis kommer det att vara värt det, både i det långa och korta loppet. Det är jag övertygad om att det kommer att vara, på mer än ett vis.

Som alltid, tack för att du läst. Ta hand om dig.

Kram, Lissla